Ibland när man får en flashback så känns det konstigt. Nu har andra avsnittet av Stridspiloterna gått på femman och det är lika intressant varje gång. Innan jag fick epilepsin var jag stensäker på att jag skulle bli pilot, trafik- eller stridsflyg... Vilket som. Men sen kom den där skiten och jag fick inte ens bli flygledare. Det är ju fullt förståeligt men det kändes (känns) ju ganska motigt. Numera har man ju kommit över det ganska bra men det är ändå så att man får tankar ibland. Jag erkänner, jag får gåshud ibland på flyguppvisningar när ett, exempelvis, Jas vänder om och med full speta sticker iväg från publiken så det känns som att man råkar ut för ett jordskalv, hjärtat skakar extra av den utvecklade energin.
Förhoppningsvis fixar Foppa sina certifikat så jag kan följa med honom upp.
Livet kunde säkert varit annorlunda om det inte hade hänt nånting back in '96.
Martin: Maverick, confirmed kill, over and out!
6 kommentarer:
fan sånt suger..... men du har ju dina flygspel..... =)))
Då känns det lite bättre för mig som blev nekas lokförare pga jag inte är tillräckligt tråkig och orkade hålla fokus på en liten vit prick i 45 minuter...
Du kan bli det mesta, så urvalet är ju enormt!!
Kanske ett kombiyrke som kloakrensar-schackspelare eller florist-gigolo`???
Japp, jobbar man tillräckligt hårt kan man gå långt!
Ja tyvärr så kan livet ibland te sig lite annorlunda än vad man tänkt sig.
Martin, du har ju så många andra fina kvalifikationer som gör att du kommer att hitta en nisch som du kommer att stortrivas med!
Det du sätter dig för att göra det lyckas du alltid med med mycket gott resultat!
Tänk vad fort du hade kunnat åka till Thailand, tex, om du fått köra ett JAS.
Skicka en kommentar